Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:25-34)

Efter 3 års sjukskrivning och 1 år på bibelskola skulle jag anmäla mig som arbetssökande. Jag var ganska lugn och trodde att arbetsförmedlingen med hjälp av försäkringskassan skulle hjälpa mig med övergången till ett arbete. Så hördes det också när jag anmälde mig första arbetslösa dagen. Vi får ta reda på vad du kan göra sa han, kanske lägga in praktik för att ta reda på vad som passar. Men jag ska boka dig för en tid inte allför lång fram i almanackan sa han. Så blev det också två veckor bort hade jag en ny tid och jag tänkte att en praktik i nån församling skulle passa mig för det var det jag ville. Den dagen kom och jag träffade vad som skulle bli min handledare. Jag presenterade min tanke för honom men han verkade inte vara intresserad utan frågade bara, tror du har chans att få jobb där om du skulle praktisera. Ja det visste inte jag. Han frågade vad jag gjort tidigare och vi kom in på att jag ville möta människor hjälpa dem osv. Personlig assistent sa han och jag kunde väl inte neka att det var helt ointressant.

Men pressen blev för stor när han började dra ur datorn annonser på lediga jobb inom detta och att jag inom en vecka skulle ha skrivit ansökan, CV och mejlat min handledare för feedback innan han gick på semester. Det brast för mig och han frågade hur det var och förklarade att det var så de jobbade på arbetsförmedlingen. När jag kom kontakta jag handläggaren på försäkringskassan och försökte få tag på min läkare, men jag förstod att jag stod vid en punkt när jag skulle testa om jag klarade mig själv. Jag sökte ett av jobben han tipsade om på arbetsförmedlingen och sen hitta jag 2 andra jobb på sv kyrkan som jag också ansökte om. Tiden gick och det var tyst och jag skulle skicka in intyg av olika slag för att få klart om stämplingen från a kassan. Det drog jag på, men till slut fick jag i väg dem.

Jobbet som personlig ass hade den sista ansökningstiden gått ut för längesen så det hade jag helt sluta tro skulle kunna bli nått när plötsligt telefon ringer och de vill träffa mig för en intervju. Jag och några till hade de valt ut. Efter intervjun kändes det som egentligen ingenting, det hade inte gått varken dåligt eller bra. Ett kort tag efter kom chocken a kassan avslog mitt ärende, jag skulle inte få pengar från dem inte en krona. Vad gör jag nu tänkte jag. Jag kände mig ledsen och förtvivlad hur skulle detta gå. Jag tog min hund och gick ut på promenad till skogen där jag tänker bäst och bad till Gud och sa att nu får du ta hand om det här. Jag lämnar det i dina händer.

Jag kände väl att det fanns inte så mycket annat jag kunde göra. Han hade väl om nån koll på läget. Några dar går och jag åker på ett bibelstudium här i närheten. Det var en förmiddag så jag tog en pizza efteråt och just när jag sätter mig ner och ska börja äta ringer mobilen. Det var från det arbete jag hade blivit intervjuad. Är du intresserad av en deltid på c:a 60%, frågade hon. Ja det är jag, svarade jag. Och så blev det, jag förstod att det var från Gud. Gud hade en plan med det hela. Jag ville nått helt annat och trodde jag visste vägen. Nu förstår jag att det är Guds väg vi ska söka, Guds vilja går först. Han vet det bästa för oss.

Efter den bönen så hjälpte Gud oss även med det ekonomiska. Vi sätter in en summa var från lönekontot till ett konto som är till för räkningar. Det är uträknat på hela året och delat på 12 mån för att få en månadssumma att sätta in så att det alltid ska finnas pengar där. Nu under denna period hade jag inte haft några pengar att sätta in men det räckte ändå till räkningarna varje månad. Hur det gick till kan jag inte svara på men jag vet att Gud hjälpte oss. Jag kan bara säga Gud är en god Gud! Amen.